torsdag 21 april 2011

Sentimental



Hittade bilder i mobilen. På den översta är hon inte många minuter gammal, det var ju det man tänkte, måste ju mmsa alla en bild av henne. Ingen visste att jag hade åkt in (eller Alex föräldrar kanske, men jag hade inte hört av mig till någon).

Mina minnen är som sagt lite luddigt, vet inte direkt några klockslag. Vet att jag kände av de första värkarna när vi skulle gå på konsum på kvällen. Att jag inte sov på hela natten på grund av värkarna som kom var 10e min (starkare var 20de). Gick upp stod, satt på huk i duschen, värmde handduk i mikron och åt alvedon. Minns att jag var orolig över att det gjorde så ont (hur fan ska det gå om det blir värre än så här). Men min pepp var faktiskt Alex syster som födde 6 mån innan mig. Hon kom in till sjukhuset när hon var 9cm öppen, och åkte och handlade på vägen. Hon gick hemma och tog det lugnt. Jag ville åka in direkt jag hatade att ha så ont. Jag ville inte vara kvinna just då. Hon var så stark genom allt så jag var ju tvungen att skärpa mig. (vet inte hur många gånger ja sa, JAG FATTAR INTE hur din syrra gjorde det, jag fattar inte, det går INTE över när jag spolar med varmt vatten.. etc) Så det gjorde jag.


Men efter att ha ringt barnmorskan
först en sväng på morgonen och sen senare på förmiddagen tyckte dom det var dag att åka. Inte nog med att jag ville åka in (mest för att få tabletter mot värkarna, jag trodde nog inte att jag skulle föda, eller ville inte..) men vårat bb var fullt så vi var tvungen att åka till nästa stad.

Ingen av oss hade ätit så vi var ju bara tvungen att äta innan vi åkte dit. Det hade ju alla berättat. Jag satt på min handduk i baksätet på Alex kompis nya bil och fick naturligtvis inte i mig ett skit. Det gick ju såklart bra ändå. Styrkan bara finns inom en. Så häftigt.

Väl där kom dom fram till att jag var tillräckligt öppen för att få stanna. Tack som fan. Tänk om dom hade skickat hem mig för att få åka tillbaka senare. Fy fan. Jag var så jävla trött på allt dom satte fast på magen (mäter hjärtljud etc) så jag ville bara ta bort det. Det fick jag inte. Jag var också arg för att jag aldrig fick den där jävla lust gasen. Men efter det gick allt super bra. (förutom att jag inte hann hoppa ner i bubbelpoolen som jag hade sett fram emot).

Det var så underbart som det kan vara att föda barn
, en narkos läkare som bröt på tyska och att ligga och bli hopsydd i en timme är sådant som kommer finnas kvar som ett fint minne. Just då hade jag nog inte velat bli filmad, men just nu hade det varit kul att ha kvar. I alla fall i svart vitt. Man glömmer fort och om inte annat är man rätt så borta (men ändå fullt fokuserad) att det inte är så konstigt att det är som en dimma.

2 kommentarer:

  1. Åh, vilka mysiga bilder! Ser verkligen fram emot att föda barn, det lär ju bli en oförglömlig upplevelse hur det nu än går;)
    Skönt att höra att midjan kommer tillbaka, för just nu betvivlar jag det starkt:) Och då har jag 15 veckor kvar...

    SvaraRadera
  2. Vilken härlig läsning gumman! Alla har ju olika smärt-tröskel och olika metoder funkar på olika. På mig funkade varmvatten toppenbra. Och ja vill föda barn igen då det var så häftigt:)Nån gång kanske. Kram

    SvaraRadera