Oh geez.. Ska det vara så här svårt. Man kämpar och pratar och tjaffsar och diskuterar. visst helt klart finns det kärlek. Jag kan till viss del förstå att omställningen är svårare för killar. Att de inte bär på det lilla livet i nio månader, visst dom funderar, pratar och kanske till och med sjunger för magen. Men de förstår inte alls på samma sätt.
Jag har gått och vant mig vid känslan i nio månader, nykter och tjock, läst på, undrat, kännt, blivit rädd, ångrat mig, längtat, gråtit.
Tydligen är det vanligt att det är så. Att omställningen blir som en chock, det dom inte tänker på är att vi faktiskt inte heller är något proffs alla gånger men faktiskt tar det ansvar som krävs.
Jag tycker kanske inte heller att det är jätte kul att sitta hemma varje kväll när jag också är van en annan frihet, att det också är i en ny stad gör det inte lättare heller. Jag känner fortfarande ingen särskillt väl och det känns hur jobbigt som helst att jag är den som tjatar om barnvakt, att jag vill fly barnet. Men med tänke på att jag har varit borta totalt sett två kvällar från henne är det inte så konstigt kanske, till skillnad mot två kvällar på elva dagar, som var bra jobbat enligt en annan.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar