So now there is two..

Som Alex sa "Nu känns det komplett, inte konstigt". Så är det, det var som att vi skulle ha det så här hela tiden. Alma är så stolt.
pratar om bäbisen på dagis, vill pussa, krama, hjälpa till. Lite mer hyss kanske hon har för sig, men hon är ju 2 så det hör väl till. Testa oss lite.

Dagen han föddes kändes att något var på gång, magen kändes lägre. Men även fast vi visste att andra ska gå fortare kunde jag ju aldrig tro att det skulle gå så fort.
Ont gjorde det!
Fan vad ont det gjorde, man hinner verkligen förtränga hur ont det gör.
Första värken kom vid 18. Dom blev täta och långa fort. Så det var bara att ringa våran underbara Alma vakt, farmor, som dock bor 35 min bort. Längsta minuterna i mitt liv..
Alma hann vi lägga så hon sov när vi åkte, innan dess tyckte hon det var jättekul när mamma kröp runt och stönade på alla fyra. Hon hoppade upp och skulle rida.
Var fotboll på tv och jag försökte andas genom värkarna till matchtiden. Gick så där.. Nej jag är verkligen värdelös på att andas genom värkar och hitta styrka inifrån.

Väl inne vid 23 fick jag lustgas direkt, "det låter inte som att du åker härifrån". Var öppen 8cm.
Skulle inte hinna få epidural, fan ska jag andas mig genom de här tänkte jag. Men jag fick en annan ryggbedövning som tur var. Dock var narkos läkaren sen, så jag var nära att inte få den heller.
"Jag föder INTE utan bedövning".
Kl 01.17 var killen ute, jag och Alex var båda förvånade att den hade snopp. Trodde nog att alla bäbisar skulle se ut som Alma.

Tack Alex för att du i alla fall försöker få mig att andas.. luft.. mellan lustgasen. Den släppte jag inte gärna den här gången heller. Så skönt att man är två, att du kunde vara med mig. Prata med mig och lyssna på mina smarta kommentarer, så där lagom hög när sköterskorna inte var där.